och med det var det slut på den trevliga perioden i mitt liv. nu gäller det att låta sig själv gå vidare, inte stanna för länge vid samma plats och stampa. inte vältra sig i självömkan. vilket är svårt. jag är svag för självömkan, det kan jag säga. det är alltid lättare att lyssna på sorgsna sånger av sorgsna män med raspiga röster, ligga i en boll och gråta. men jag tror inte det är fallet nu. jag tror jag klarar mig relativt bra. jag borde klara det. men tänk. aldrig blir det bra. aldrig löser det sig till det bästa. fast vad är det bästa? vad är äkta? hur mycket kan man projicera fram genom att vilja? man vill, man önskade att det vore, men det är inte. det bara.. är inte. kommer inte bli. känslan är inte äkta, samhörigheten.. ja, den är inte äkta den heller, inte på detta plan. inget pirr, ingen bubblig lycka, ingen hetsig lust att pussa. eller okej, jo. kanske lite lust att pussa. men räcker det? ska man inte veta helt hundra? det ska inte vara några frågetecken, det ska inte vara snack om saken. båda ska veta, utan att behöva säga något. inga frågetecken. men det fanns tusen.
back to being best mates. men jag antar att det inte är någon fara- jag är ju ok nu? dessutom var jag lättad innan. som att jag hoppats på något mer, och verkligen försökt, men när jag sen kom fram till att det inte fungerade var det som en lättnad, jag slapp försöka mer. jag slapp försöka övertyga mig själv.
tog precis en liten paus i skrivandet och kände hur glad jag är för att jag har ett utlopp. att kunna skriva ner tankar, blurrigt blir klart, svart på vitt gör luddigt tydligt. det är rätt nu.
luften är klar, rensad rent av, ärligheten lyfter stämningen och det finns inget jobbigt. allt blir lättare och båda är glada med slutresultatet. men det är alltid svårare när man är i sin egna lilla fyrkant, bubbla, lilla skrubben till sovrum med saker, och rosen där på bordet.
självömkan och en liten tår. stackars mig, ska det någonsin bli bra för mig, yada yada yada.
jag kan tänka mig att en del av det är äkta. en del av situationen bygger på äkta kärlek för den andra. men vänskapskärlek. människor som fungerar ihop. inte love, amour, sex/puss/hets/pirr-kärlek.
men vem fan vet hur det går till. nåja, man kan i varje fall säga att det slutade bra. ingen är exkluderad från den andras liv, vi är fortfarande vi och det är okej att jag sniffar i hans nacke om jag vill.
"det är ju ändå vi, ida. det är vi, du och jag. ingen annan" . ja, det är det ju. men vi, oss, vi är förvirrade. och samtidigt tydliga och klara. men det är fint att vi trots motgångar inte ger upp. vänner är vänner och vi behöver varann, oavsett i hur stor skala, så behöver vi vår dos av "oss", av "vi:et". ingen förstår vem vi är, ingen kan se det riktiga vi har, från utsidan. så det är bra. vi finns kvar, och nu är det tillbaks till att vara äkta och på riktigt. ärligt, kärleksfullt och bra. vänner. vi är vänner. vänner. och jag tror, från botten av mitt hjärta, att det känns väldigt rätt och bra. detta är rätt. puh, skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar