hoppet.

ja, jäklar. jag märker, oftare och oftare nu för tiden, att hoppet verkligen är det sista som lämnar människan. oavsett hur orealistiskt, dumt och dessutom destruktivt det är, så hoppas man. man kan inte sluta hoppas på att det någon gång ska funka. att allt ska klicka och vara rätt. man hoppas, fastän att man vet. man vet bättre. man vet att man borde gå vidare, hitta något annat, någon annan.

likförbannat låtsas man som att det inte är så, man förnekar, man tror så starkt på förändringen. det kommer hända. om jag bara försöker igen. okej, en gång till. okej, nu kan jag verkligen inte ge efter fler gånger... men om jag bara ger det ett sista försök? idioti. jag blir så arg och samtidigt så glad. glad att människan ändå har en inbyggd kraft att fortsätta kämpa, trots motgångar.

det var all cheesyness jag hade på lager ikväll. adieu