men visst är människor så? man gör samma misstag ända tills det svider så mycket att man bara inte kan förmå sig att göra det igen. men trots det vill man egentligen, innerst inne vill man gärna en gång till. man är så dum, så dum, går in i samma väg ända tills den rasar ner över en. kan du bara förstå att det här inte fungerar, gå på ett annat håll, det står en vägg i vägen här, ser du det?!
förstår inte längtan att smälla sig själv in i en vägg så repetitivt. fast, väggen har väl ett väldigt vackert skynke svept över sig. så man inte kan se muren, sten, tegel, hårt. men det finns där under, under det vackra mjuka silket är det lika stenhårt och ogenomträngligt varje jävla gång. never fails.
well, det var väl dagens anfall i guess.
xx i
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar